Jag saknade honom!

Jag står i hallen i mitt barndomshem. Det är en tidig morgon, pingst 1981. Jag minns att mina kinder var blöta av tårar. Jag grät så det gjorde ont i hela mig. Jag minns förtvivlan, skräcken, sorgen över att kanske aldrig mer få återse min pappa. Jag var 8 år.

Pappa var på väg på ännu en av alla hans resor ner till Malmö där de under den tiden var specialister på den blodsjukdom som gör att man lättare får proppar. Pappa skulle ner på en operation, jag minns inte varför.

Dock minns jag orden som kom ur min pappas mun när han stod i dörröppningen och skulle precis ge sig av. ”Ta hand om dig nu Carina. Visa att du är en stor tjej nu, ta hand om dina syskon så får vi se om vi ses igen. Det kan hända pappa kommer hem i en kista.”

Jag fick ett vykort.

Det smärtar i bröstet när jag skriver och minns tillbaka. Varför lämnar jag då ut detta?

Känslan jag hade där och då, var rädslan för döden. Rädslan att aldrig någonsin få hålla om min pappa igen. Han var mitt allt. Gud va jag saknade honom där och då.

Efter den händelsen var jag alltid rädd att pappa skulle dö ifrån mig. Jag var rädd för att bli lämnad. Jag var rädd att de flesta jag hade runtomkring mig skulle dö och jag kunde inte göra något åt det. Samtidigt kunde jag inte prata om mina känslor, jag hade liksom inte någon att prata med. Vem pratade om döden?

Att känna känslor och att prata om dem var inte en naturlig del av mitt liv, då.

Åren gick. 1990 satt jag och höll min farfar i handen när han tog sitt sista andetag. Jag grät, det smärtade. Skillnaden då, var att han och jag hade pratat om döden och livet under alla de stunder jag tillbringade med honom den sista tiden på sjukhuset. Döden kändes välkomnanden. Trots smärtan. Vi fick ett fint avslut, jag och min farfar. Därför minns jag honom som en skön varm sol. Inget tungt hänger över den förlusten.

Åren gick. Jag började jobba inom äldrevården. Mest för att jag då inte hade något vettigt för mig i livet. Men jag kom att älska mitt yrke. Alla äldres livshistorier. Alla glada skratt. Men också tårar och frustration. Smärta och sår. Väldigt mycket prat om döden. Väldigt många dödsfall.

Platsen jag jobbade på, var liksom ”sista anhalten”, alla visste det. Efter denna plats väntade endast himmelriket. Eller vad som nu väntas?

Min farmor bodde där också sin sista tid. Jag hann aldrig hem innan hon gick bort. Den förlusten tog mig hårdare än farfars. Vi fick liksom inget riktigt avslut. Men hon kom tillbaka ett år senare i min dröm. Där fick vi en sista dag på sjukhemmet. Där fick vi ett avslut. Sedan dess har min själ fått ro över hennes bortgång.

Ibland verkar det som vi människor tror vi ska leva i oändlighet. Det gör vi kanske också, men inte i fysisk form.

Döden är närmare oss idag än aldrig förr. Dock möter jag aldrig en rädsla för döden hos den äldre generationen. Vi pratar oändligt mycket om livet efter detta jordeliv. Det känns som en del av mitt nuvarande yrke inom hemtjänsten består av samtal om livet och döden.

Åren inom vården har lärt mig att aldrig ta livet för givet. Vi kommer alla att dö, vi vet inte när. Ju äldre vi blir ju större är risken – det är väl så livet är. Men hur kommer det sig då att det verkar vara så att väldigt många tror att livet är evigt?

Kan det vara rädslan att beröra samtalet, döden.

Personligen känner jag att det känns skönare och mer befriande att prata om den. Bara låta orden och känslan som dyker upp i stunden få förlösas i ett ordmyller.

För mig känns livet som en gåva, var dag. Jag orkar inte med onödigt tjafs det finns liksom så mycket annat att lägga sin energi på. För tänk om jag endast har denna dag kvar i mitt liv?

Vad vill jag lägga min energi på om idag vore min sista dag?

Per automatik faller väldigt mycket bort.

Ju äldre vi blir, ju naturligare blir det att döden en dag hälsar på. I min värld tror jag man är bättre rustad om man vågar möta frågorna. Möta rädslan. Möta det som sker. För innerst inne är vi alla nakna inför döden.

Beroende på hur vi lever. Vad vi äter. Vad vi dricker. Hur vi rör på oss. Allt detta påverkar våra kroppar. Detta är inget nytt under stjärnorna.

Personligen har jag misskött min kropp under många många år. Dock kan jag idag inte hålla på och slå ner på mig för det som var då. Vad jag kan göra är att försöka skapa bättre förutsättningar för min kropp inför morgondagen. Därav tar jag endast en dag i taget. Förändringar tar tid och är jobbiga att genomföra.

Men vet jag att jag har gjort mitt bästa där jag befunnit mig i livet. Ja då är det gott nog.

Vi lever i ett samhälle som har byggt upp en rädsla för döden som om den vore något hemskt och något som aldrig kommer att ske. Det är iallafall så jag upplever det – just idag.

Men jag vet iallafall att jag en dag kommer att dö. Jag vet inte när. Så därför vill jag njuta av det enkla. Jag vill njuta av mina djur. Mitt barn. Mina odlingar. Mina möten med inspirerande människor. Min träning. Min ”tantvila”. Mina långa sovmornar. Mina roadtrips med volkswagenbussen.

Jag vill ogärna bråka. Men jag måste sätta gränser. För ingen har rätt att kliva över en annan människas gränser. För skulle jag dö. Då vet jag iallafall att jag stod upp för mig själv och alla de som behövde mig i stunden.

Så, vad betyder döden för dig? ❤️

Kram från torpets lilla vrå ❤️

Carina

2 reaktioner till “Jag saknade honom!

  1. Så mitt i prick du kan använda dina ord,o en sån tröst det blev för mig idag.Min älskade Bengt är på väg bort från mig.Han ligger på 24 an .o har det skitjobbigt med sin cancer o jag,jJa vad kan jag göra.Vara vid hans sida men ändå så hjälplös.Så rätt du har med att leva i nuet o sent ska man vakna o förstå vad som egentligen är Viktigt.Kram.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s