Vakna upp

Godmorgon Sunshine ❤️

Uret visar 05.00 och texten rullar i mitt huvud, dags att kliva upp. Sätta orden i pränt.

U T M A T T N I N G kan det vara ett sätt för kroppen att tala om för oss att det är dags att V A K N A U P P?

Vakna upp från vad?

Hur kan det komma sig att kroppen plötsligt, eller vänta. Har kroppen signalerat under en längre tid utan att man märkt av det?

När jag tänker tillbaka på min egen situation så har jag sedan tonåren haft stora problem med magen. Fruktansvärda smärtsamma plågor.

Men sådant pratade man inte om. Allra minst relaterade man problemen till inre stress. För inre stress var heller inget man pratade om. Man gick till läkaren fick ett pulver, och hoppades på att det skulle gå över.

Huvudvärken som ständigt var närvarande, under så många år.

Bettskenan som blev mina tänders bästa vän , man frågade sig inte hur det kom sig att jag ständigt bet i hop. Hade käkar som knakade och gnisslade som värsta tåginbromsningen om nätterna. Det räcker med att googla idag så förstår man att inre stress sätter sig även i käkarna.

Det är tur ändå att man så lätt kan ta reda på information i dagens samhälle, då förstår man kanske lite bättre vad inre stress gör med vår hälsa.

Men trots det, att vi vet vad inre stress gör med våra kroppar, är det tillräckligt för att vakna upp och göra en förändring?

Jag minns att det tog mig ett bra tag innan jag förstod. Förstod mig på mina egna beteenden. Jag sökte till en början väldigt mycket utanför mig själv. Omständigheter som gjorde att jag kände som jag kände. Jag såg liksom inte min egen roll.

Sen kom frågorna, när jag började skala av livets alla nyanser.

Kan det verkligen vara möjligt att leva ett liv och inte veta vem man är?

Hur är det möjligt att människan anpassar sönder sig, bara för att just passa in, vara någon annan till lags?

Hur många gånger har jag inte skyllt över mina problem på någon annan, bara för att slippa ta ansvar. Men livet är just det, en möjlighet till att ta ansvar.

Som ung och vidare in i vuxenlivet fick jag ofta höra att det var ”mitt fel” när saker och ting hände. När jag sedan började ”vakna upp” insåg jag att det där med ”mitt fel” var bara ett hittipå från den andra sidan som inte ville ta sitt ansvar för sitt egna liv utan projicerade över det på andra människor. Väldigt smart för att själv slippa ta ansvar. Naturligtvis så lärde även jag mig denna unika kunskap.

Väldigt förödande för motparten, men framförallt för en själv om det ständigt upprepas som ett mantra, till slut börjar man tro på sagorna som utspelas. Till slut är det fel på allt och alla. Förödande att ständigt höra utsagor om att ”vara fel”.

Att leva i förnekelse kombinerat med gränslöshet är ingen bra kombination om man frågar mig.

Det gör att man ständigt kör ner i diket och skadar sig, tills den dagen man skadas så tillräckligt att man frågar sig själv vad man håller på med.

Att leva med beroendesjukdomen tätt klistrad som ett frimärke på kroppen har satt sina spår känner jag. Alkoholism är en sjukdom, men tyvärr är det många som anser att det inte är en sjukdom utan det är ”väl bara å sluta dricka”.

Många gånger så erkänner inte personen själv att den är sjuk, utan det är omgivningen som ser och lever sida vid sida med sjukdomen utan att kunna göra något åt den. Man kämpar i år för att få personen till sjukdomsinsikt, men man kämpar förgäves. Det man gör är att köra slut på sig själv.

Kanske börjar man själv dricka för att döva smärtan. Men det är inget man talar om.

En smärtsam insikt jag fick någonstans på livets väg, om det ska ske en förändring behöver insikten om förändring komma inifrån personen själv.

En annan smärtsam insikt var att S L Ä P P A T A G E T. Hur släpper man taget om någon man älskar?

Hur tar man hand om sorgen, förtvivlan, maktlösheten över att leva med människor som har en beroendesjukdom?

Min erfarenhet har varit att man tittar på symptomen och behandlar dem, men man går inte till roten av ursprungsorsaken.

Vilket leder till att man behandlar en trasig mage, utan att riktigt bli fri från besvär. Man får värktabletter för ett värkande huvud. Man erbjuds stämningshöjare för sin nedstämdhet. Men aldrig man erbjuds att känna sig igenom känslor av smärta och sorg. Hur kommer det sig?

Det är mer legitimt att tala om cancer och andra sjukdomstillstånd än att tala om beroendesjukdomen alkoholism.

Kan det vara okunskap eller rädsla, eller rentav bägge delarna?

Har alkoholen en alldeles för stor betydelse i dagens samhälle att det blir som att trampa på en öm tå genom att tala om den. Är det fler än vi egentligen vet som är drabbade, men vi väljer att inte tala om det?

Känsligt ämne? Skamfyllda kroppar?

Att skala en lök får tårar att rinna. Vissa gånger rinner tårarna mer, andra gånger mindre. Livet är som att skala en lök.

Upplevelser vi alla går igenom, smärtar själen. Lär vi oss tidigt att bita ihop och stoppa undan händelser utan att tillåta oss prata om dem, känna dem i känslan. Så tror jag av egen erfarenhet att dessa händelser kommer tillbaka senare i livet som blockeringar med en kropp som skriker på uppmärksamhet. En själ som behöver vädras. En förändring. Ett uppvaknande.

Kan det vara utmattningen?

Vågar man då ta steget ut i det okända, våga ställa sig frågan vad som är bäst för en själv i livet just nu?

Se över sitt liv helt enkelt, se över sina egna beteenden, sitt varande.

Eller är det lättare att projicera ut någon annanstans?

Vad vet jag. Jag är endast en lärjunge av livets ibland hårda skola. Ibland känns det som att detta liv är alldeles för ytligt för min egen smak. Alldeles för många quickfix ❤️

Dock vet jag att förändringar är svåra och jobbiga, kräver ständig närvaro. Ständig uppmärksamhet. Ständig fokus. En dag i taget ❤️

Tack för din närvaro i detta nu. Önskar dig en fin torsdag❤️

Kram från skogen

4 reaktioner till “Vakna upp

  1. Tack Carina – vad jag önskar att vi skulle lära oss redan i skolan att känna efter o lyssna inåt – om självaste Livet så kanske det inte skulle behöva gå så långt – eller behöver det alltid nå en botten⁉️ Du skriver, beskriver så äkta fint

    Gillad av 1 person

    1. Tack Anne❤️ ja jag önskar man kunde föra in det som en helhet i skolan, bland föräldrar, bland alla.
      Så vi lär tidigt. Det är mycket prestation nu. Prestera så blir du duktig och ”duger”, den strängt hållna maskulina världen.
      Jag hoppas det sakta vänder. ❤️ för våra barn och barnbarns skull. För hela samhällets skull❤️🌻❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s