Hemmets lugna vrå

Jag läste en dag, en text som berörde mig på djupet. Så djupt att jag inte kunde släppa taget om den.

Den rev upp gamla minnen, den fick tankarna att snurra, den fick mig att undra – hur många har det så idag? Eller inte har det så?

Det vi inte vet något om, kan vi inte göra något åt. Det vi inte känner till, likaså. Den dagen insikter dyker upp, kanske det börjar gro en tid av förändring.

Du får läsa texten här, händer det något i dig när du läser?

Hemmet är det ställe där de måste ta emot dig, när du behöver bege dig dit. – Robert Frost

Vårt hem är där vi har våra rötter. Dit kan vi alltid vända oss när vi har det besvärligt. Den som har varit hemifrån och haft det svårt att klara sig på egen hand, vet hur lättad man känner sig när man till slut ber sin familj om hjälp – för man vet att de inte säger nej.

I hemmet danas man som människa, lär sig att äta, gå och tala. Där känner man sig trygg, där går man fri från omvärldens tryck. Det kommer an på oss att skapa ett tryggt och sunt hem genom att vara kärleksfulla och generösa inom dess väggar.

I hemmet kan vi bjuda på oss själva och göra vårt allra bästa för att lycka och trygghet ska finnas där. Vårt hem betyder mer för vår framtid än något annat i livet. Det är den grund vi står på. Det är där våra tidigaste känslor springer fram. Vi ska vara rädda om vårt hem och om de människor som tillhör vår familj.

Vad kan jag göra idag för att mitt hem ska bli ännu bättre?

Texten är hämtad ur Din är dagen.

Jag läser om barn som kastas mellan sina föräldrar i turbulenta vårdnadstvister. Föräldrar om inte kan hålla sams, låter egot ta över och vem är det som drabbas i slutändan?

Barnet.

Barnet älskar båda sina föräldrar över allt annat på jorden. Barnet vill inte höra alla dåliga saker föräldrar har att säga om varandra. Barnet vill bara älska sina föräldrar och bli älskad tillbaka och slippa välja vems parti man ska behöva ta.

Idag är jag själv tonårs mamma. Idag är jag mer vilsen än någonsin. Mitt barn håller på att bryta sig loss och det är själsligt jobbigt.

Det händer mycket i en växande tonåring, mycket som personen själv inte förstår. Så hur ska man som förälder kunna förstå?

Jag slängs tillbaka till min egen tonår, önskar att jag hade ett hem som texten ovan. Dit jag kunnat vända mig. Men där och då fanns det inte. Vuxna var alldeles för upptagna av sitt i sviter av en brutal separation.

Så hur ska man då kunna förstå om man inte fått verktyg. Hur ska man då veta om man inte fått lära sig. Hur många blir på förhand dömda för sitt agerande, varande på bristande kunskap.

Jag vandrar idag på en okänd stig, där jag behöver hjälp och stöttning i min föräldraroll. Jag är inte rädd för att be om hjälp, för är det något jag vill som förälder och människa så är det att utvecklas – lära mig hantera och förstå saker jag inte begriper.

Jag behöver lära mig nytt. Det är jobbigt. Men jag gör det för att växa och kunna förstå mer ödmjukt, inte hamna i gamla spår såsom jag en gång själv blev bemött. För det kan vara lätt att hamna i det man själv blivit lärd, så är man inte uppmärksam kanske livet blir just precis så som man inte önskade att det skulle bli.

Personligen tror jag starkt på kommunikation, det är A och O att kunna prata. Dock är det ju så, att alla inte kan kommunicera, eller för den delen vill lära sig kommunicera på en givande nivå.

Vårt hem är där vi har våra rötter. Dit kan vi alltid vända oss när vi har det besvärligt.

Är det så för alla?

Vad händer med dem som inte har det så?

Vad tar dom med sig i sina ryggsäckar?

I hemmet kan vi bjuda på oss själva och göra vårt allra bästa för att lycka och trygghet ska finnas där.

Den som upplever våld, missbruk, osunda relationer, vad händer med dess trygghet och lycka?

Denna text väckte något mycket djupt inom mitt inre. Med den erfarenhet jag har, så vet jag att saker och ting bearbetas i olika faser när tiden är mogen. Man kan aldrig skynda på en process, likväl som man aldrig kan gömma undan utan att det blir en blockering

Jag känner viss ilska och sorg. Som vuxna har vi ett ansvar att ta ansvar över våra beteenden och inte låta barn komma till skada. Vi har all ett ansvar att jobba med våra demoner som gör att vi gör som vi gör.

Jäklar vad det jobbet gör ont ibland, M E N det känns lättare när man kommit ut på andra sidan.

Den som har varit hemifrån och haft det svårt att klara sig på egen hand, vet hur lättad man känner sig när man till slut ber sin familj om hjälp – för man vet att de inte säger nej.

Det finns dom som säger……nej.

Glöm aldrig att vara en vettig vuxen, en förebild för någon där ute. Det finns många vilsna själar, som behöver någon att luta sig mot. Någon som inte säger nej.

Kram Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s