Krampaktigt höll jag om dig

Söndag morgon, jag vaknar med tårarna rinnandes nedför kinderna. Du är så nära. Jag vill inte släppa taget om dig. Krampaktigt håller jag om dig.

Farmor ringde och talade om att det var nära nu. Farfar var på väg att somna in. ”Du får skynda dig Carina!”

Jag slängde på mig kläderna, rivstartade bilen och åkte hem till farmor och farfar. Smög in i sovrummet. Där låg han, halvt sittandes i sängen, med en blå tröja på kroppen. Täcket uppdraget till midjan.

Det glimtade till i ögonvrån. Han sträckte ut armarna, jag kröp upp i sängen bredvid min farfar. Lade huvudet mot hans bröst, slöt armarna kring hans späda kropp. Han omfamnade mig, drog handen mjukt över min rygg. Han kände min skälvande kropp. Han viskade; ”Det är dags nu.”

Jag kände paniken, krampaktigt höll jag om honom hårdare, mitt inre skrek; ”JAG ÄR INTE REDO!!! Du får inte lämna mig än!”

Jag vaknade av ljudet från väckarklockan. Tårarna rann, jag höll krampaktigt om min kudde. Jäkla klocka!!! Jag var ju inne i någonting, jag var ju hos farmor och farfar. Förbaskade klocka.

Jag vaknade ur min dröm. Så sann, så närvarande, så verklig.

Det är exakt 30 år sedan farfar gick bort. Vi fick ett fint avslut där och då. Förbryllad över vad drömmen betyder. Vet du?

Sedan i söndags har farmor och farfar varit vid min sida. Åtminstone känns det som så – men vad vet jag. Något har det väckt inom mig ändå – men jag vet inte riktigt vad.

Brukar du drömma och sedan känna att det var på riktigt?

Kram

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s