Tog mig en tur

Igår tog jag mig en tur efter konsultation med 1177, in till akuten.

Andningen har varit jobbigare än vanligt och något som kändes som ett bälte över mellanryggen har gjort sig påmint under ett längre tag.

En vän sa till mig på skarpen, NU ringer du!

Jag har under dessa veckor försökt skärma av så mycket som möjligt, allt för att inte ramla in i nån rädsla.

Men jag har inte lyckats helt, trots att jag inte är värst drabbad så har symptomen varit många och mitt verkar väldigt långdraget. Trots allt, så dör det människor i detta virus, men MÅNGA gör det inte! Det måste jag försöka hålla kvar i mitt sinne.

Tyvärr så har vi dock, redan drabbats av nära dödsfall och sorgen i det går inte att sätta i ord just nu. Jag håller det på avstånd ännu ett litet tag.

Men hur det än är så spökar ovissheten i hur viruset kommer att ta, för nästan ingen dag är den andra lik. Symptomen är så enormt mångfacetterade.

Mitt i all virr varr så hade jag glömt mitt arv, då jag proppbenägen är. Ord från en släkting kickade igång en rädsla inom mig.

Då jag har astma är jag van vid att ibland kan det vara svårt att andas, men genom åren har jag byggt upp en strategi för att kunna hantera när det blir som jobbigast.

Men nu var det en annan känsla, ett större motstånd och känsla av att det sitter nått i lungan.

Så lördagen spenderades med rymdvarelser från Oz, trevliga sådana, sympatiska lika så.

Men känslan, händer detta i vårt samhälle, är det verkligen på riktigt?

Prover togs och röntgen likaså, allt såg fint ut. Tack och lov! Ingen propp, inga ärrvävnader efter viruset. Med blodförtunnande på fickan i veckorna två och ett vackert halsband runt halsen jag fick till slut fara hem❤️.

Många tankar hinner man med, även någon text skriva. I väntan på att få fara hem.

Kan ändå inte förstå, varför det så långdraget ska vara för vissa och även jag.

Men inom mig gnager en annan rädsla likaså, en rädsla för att tillbaka till jobbet gå. Det går inte att sätta i ord. Men ett motstånd det är, känns som man pesten själv skulle vara.

Med tanke på hur sjuka många kan bli, är jag immun? Är jag redo för att möta all denna samhälls sorg som ändå äger rum? Är jag redo att möta människors rädslor?

Allt var så mycket lättare innan, innan jag smittan fick. Då kände jag en heder att få hjälpa andra, vara en ljusglimt i någon annans liv. Idag känner jag mig som sorgen, sorgens gråa gestalt. Jag längtar till den dagen när skiftningen är redo, när livet börjar om på nytt igen.

Med värme från

Skogsgläntan

2 reaktioner till “Tog mig en tur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s