Du och jag, vi är så lika. Människa – jämlika.
Det finns dom som inte orkar, lyssna höra på. Vi drabbas alla olika, det måste vi förstå. Livet.
När anknytningsbanden växer, en del aldrig någon får.
För vissa hot och slag det väntas. Andra mjuka handen får. Varma famnen, kärleksbranden.
Vi alla vill bli sedda, liten, stor som mellan. Vissa släpper in, andra stänger undan. Det är ju bara så.
Rädslan för att nära komma, aldrig duga till.
Hur och varför kära du – låter vi detta hända?
Du och jag, vi är så lika. Människa – jämlika.
Släppa rädslor alla, låta kärleken gro och styra. Varför kära du, vi andra vill ej nära komma?
Rädslan av att bli utanför, granskad, inte duga. Bortvald.
Att sänka en människa, liten, stor som mellan. Det är min vän, så nära botten man kan komma.
Med växande och blomning, likt vårens knoppar brister. Ödmjukhetens famn den kommer, där inga barriärer kan växa sig fram.
Vi lär och vi förlåter, det som en gång varit har.
Du och jag, vi är så lika. Människa – jämlika.
Ett samtal lika vackert, som regnbågens sköna alster. Ett samtal som får tiden stanna, får mig förstå. Att. Människa – vi är jämlika.
Med ljus och värme
Carina
