Kan vi bara återgå till det ”normala” livet

Allt känns så surrealistiskt. En verklighet som är så sann men ändå så overklig.

Trots surrealismen så växer blåsippan vackrare än någonsin förr. Hon ger hopp om en bättre morgondag, hon ger frid till själen med sitt vackra sken. Hon växer sig så vacker under furornas skydd.

Jag försöker se det positiva i livet men just nu tränger tårarna på och jag vill bara kapitulera. Döden är så närvarande i mångas liv så även mitt och vi får uppleva den kontakten på så nära håll i dagar som dessa.

Det är inte förrän man drabbas själv som man förstår hur nära inpå livet skörheten är.

Jag längtar så det värker efter att få återgå till det ”normala” livet.

Jag längtar efter den dagen när folk inte tar tre steg åt sidan när man möter varandra.

Jag längtar efter den dagen när människor inte stirrar med skräck i blicken och rädsla i rösten fräser fram att de inte vill åka hiss tillsammans med mig för det kan vara farligt.

Jag längtar efter de varma spontankramarna med vännerna och mina kunder.

Jag längtar efter att min yogagrupp ska bli normal igen ~ jag saknar dem så det värker💛

Jag är inte den enda som saknar och längtar. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma. Även om det kan kännas så ibland.

Livet – döden – närvaron av nuet.

Vi är inte odödliga – men vi kanske inte är förberedda, på det vi inte tror ska hända oss alla – döden. Vi skjuter det framför oss en liten stund till. En annan dag.

Kan vi inte bara återgå till det ”normala” livet.

Med värme

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s