Går det över?

Morgonen vaknar till liv, hundarna ligger utspridda i sängen och Olivia har nyss åkt till skolan.

Jag är ledig.

Såg ett inlägg på FB igår som väckte något inom mig, ett inlägg om saknaden över sina barn när man separerat.

Dom säger att det går över!

Det blir lättare att vandra med tiden.

Längtan efter sina/sitt barn. När man separerat.

Nio år nu sedan jag och min dotters pappa separerade. Det är en sorg över att vi inte lyckades hålla ihop familjen, en sorg över att inte få umgås med mitt barn på heltid, att vara en helhet.

Halvtid.

Det första året var nog den värsta tiden känslomässigt för min del. Bitterhet och ilska över det som blev. Jag dömde mig hårt, men tog hjälp utifrån för att få koll på alla känslor som for i mitt inresta och som höll på att förgöra mig totalt.

Jag visste så väl från min egen barndom hur ont det gjorde när föräldrarna ständigt bråkade, det gjorde så ont för jag älskade ju bägge mina föräldrar. Jag ville ju bara att de skulle vara sams och vara glada för oss barn. Men det var som om det inte gick.

Vilka blev lidande för det?

Jo, vi barn!

Med det i min ryggsäck så visste jag tydligt vad jag INTE skulle göra i min egen separation. Jag gav mig tusan på att ta ansvar över mina egna känslor som levde amok i mitt inre. Det var en jobbig tid!

Jag använde skogen – Moder Jord fick ta emot min sorg och ilska, samtidigt som jag gick och pratade med en terapeut för att bena ut trasselsuddarna i mitt innersta.

Första året hade vi varannan vecka, dock drev jag barnomsorgen på den tiden och Olivia var ju ett av barnen som gick där så vi hade förmånen att umgås under veckorna även pappaveckor utom varannan helg.

Men det var en sorg ändå. Tomheten. Hennes armar runt min hals om nätterna. Hennes skratt, alla sagor vi läste morgon, lunch å kväll, picknick på skogen, sovmornar och lata dagar, jag ville ha dem på heltid. Men jag fick träna på acceptans över det som skedde.

Hela hennes existens – saknad.

Vi hade ett speciellt band – vilket vi fortfarande har.

Efter första året uttryckte min dotter själv att hon upplevde det som stressande att vara varannan vecka, det kändes som att hon kom hem till en av oss och vips skulle hon åka till den andra och hon kände sig ”rotlös”.

Det var vår skyldighet att lyssna till hennes uttryck!

Med dom orden fick hon välja själv (många anser att barn inte ska få välja själva, men vi ansåg att hon skulle få göra det).

Så under några år bodde hon på heltid hos mig, varannan helg hos sin pappa.

Det blev en utmaning för min del att vara ensamstående mamma på heltid, men inget jag ångrar över huvudtaget. Hade jag fått ett barn så skulle jag ta mitt ansvar också.

För lite sömn, svåra eksem på min dotter, mer än heltidsjobb, min lilla gård blev åsidosatt då jag på den tiden mest sprang runt och hjälpte andra. Jag tog energimässigt slut i hela kroppen, men bet ihop.

Men så när min dotter blev lite äldre gav hon uttryck i att vilja bo lite mer hos sin pappa, så sakteliga började vi utöka tiden. Det allra viktigaste var att hon inte kände någon stress över skiftningarna mellan boendena.

Åren gick och sedan 2017 bor hon varannan vecka, men ibland blir det lite längre hos sin pappa eller hos mig beroende på hur hon känner och om det är något speciellt som man ska hitta på.

Hennes känsla och mående har ALLTID kommit i första rum.

Men saknaden över att inte få ha sitt barn på heltid, saknaden över att man inte lyckades hålla familjen ihop det går nog aldrig över.

Veckorna när hon inte är här dom rullar på, det blir tomt, som ett hål som aldrig går att fylla.

Det går över säger dom.

Vad känner du?

Nio år har gått och nej, det går inte över. Hon fattas mitt liv 24/7 – men jag har accepterat att det är som det är, omfamnar situationen men saknaden och smärtan som ibland gör sig påmind den går aldrig över.

Hon är mitt barn!

Så när hon är här, är klanen hel och vi försöker hänga så mycket som möjligt!

För det kommer en tid – den börjar sakteliga visa sig nu – när barnen inte ”vill” hänga lika mycket med sina föräldrar. Jag kan ärligt känna att jag har gett min dotter tid och närvaro under alla år och kommer så göra så länge hon är i behov av det.

Hon är och kommer alltid vara nummer ett!

Mitt motto – häng med barnen på barnens villkor så blir livet lite enklare och lite roligare.

Barnaåren kommer aldrig igen och jag vill ta vara på dem så mycket det går.

Lite tankar från skogen denna fredag morgon💛

Önskar dig en trevlig helg!

Med värme

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s