Aktiv dödshjälp

Jag har mött så många äldre människor som önskat få avsluta sina liv för de känt från djupet av dess hjärta att de levt klart sina dagar på moder jord.

Vissa till synes friska, men en själ tom av sorg för alla vänner, nära och kära som vandrat vidare allt genom livets gilla gång.

Stegen har blivit många, benen är trötta själen likaså. En önskan om att bara få somna in ~ hur möter man det?

Hur möter man en människa som verkligen vill dö?

Människans självbestämmanderätt, när är det okej att själv få besluta när ens egna liv ska avslutas?

Är det rätt att någon annan utomstående tex läkare, med objektivt synsätt kan avgöra om en person ska få nekas dödshjälp eller kanske rent av tillåtas dödshjälp?

Är personen deprimerad eller rent av kanske har en dödlig sjukdom, eller ”bara” gammal och ”levt klart”?

Fall från verkligheten, min egna upplevelse:
En individ +90år, som levt sitt liv och var nöjd med det hen åstadkommit. Livskärleken var bortgången, barn och barnbarn fanns kvar vid denna tidpunkt.

Då personen hade en sjukdom i halsen som gjorde att hen en dag skulle kvävas till döds om hen inte var femte vecka åkte in till sjukhuset för en vidgning av strupen, en smärtsam behandling.

Tjockt segt slem och svårt att andas tillhörde sjukdomen. Under ett samtal vi hade uttryckte hen sin högsta önskan om att få avsluta sitt liv, hen förklarade att i Holland där fick man välja själv om man ville avsluta sitt liv och hen önskade innerligt att detta kunde gälla i Sverige vid denna tidpunkt i hens liv.

Mitt hjärta led med hen och dennes smärta, jag önskade så att personen skulle få sin önskan uppfylld och få somna in.

Att se en person lida så mycket av smärta och andnöd som hen gjorde det smärtar mig än idag, en dag orkade hen inte med behandlingarna längre och en dag somnade hen in med handen i min hand utan dödshjälp, jag fanns vid hens sida när livet släppte taget.

Jag bär det fortfarande med mig trots snart 20 år sedan. Hen hade levt sitt liv, hen ansåg sig vara klar med livet, det som återstod skulle enbart vara smärtsamma behandlingar – här borde aktiv dödshjälp få gälla.

Naturligtvis borde dödshjälp vara individuellt, en djupt ångestfylld deprimerad person skulle kanske i sin djupaste aktiva sjukdom önska bort sitt liv, för individen inte orkar med dom jobbiga känslorna som kommer upp i kroppen.

Då kan flykten till att vilja dö kännas bättre än att leva – men om personen får rätt hjälp och någon som kan möta personen där den är i sin djupa depression så med största sannolikhet vill personen inte ta sitt liv när den börjar må lite bättre igen.

Men frågan är vad som är rätt eller orätt?

Ett djur som är sjukt och som inte går att behandla, det avlivar man.

Ett djur som ligger och plågar, det avlivar man.

Ett djur som av åldern inte orkar med vardagslivet, det låter man inte ligga och självdö med smärtlindring utan det avlivar man – aktiv dödshjälp.

Men när vi pratar om människan, då ska hon hållas vid liv eller ligga på dödsbädden en, två, tre veckor eller mer, med smärtlindring och bara vänta på att kroppen ska släppa taget.

Är det humant?

Vore det inte med sin rätt att hjälpa en medmänniska då?

Eller är det av egocentriska val vi håller varandra vid liv i sådana tillfällen, för att vi kanske inte är redo att släppa taget.

Kanske har människor emellan saker osagda till varandra som gör att vi inte kan eller vill släppa taget?

Döden kom som ett brev på posten, människan levde som om döden aldrig skulle inträffa.

För egentligen, vad är skillnaden mellan en döende människa och ett döende djur?

Om individens självbestämmande ska sättas i fokus ~ vem bär rätten att bestämma då?

Politiker?

Läkare?

Anhöriga?

Individen själv?

En gammal hand som är trött efter ett långt liv, en hand vars kropp vill somna för alltid, men tills önskan slår in vill jag personligen hitta en liten guldkant som kan glädja en livstrött vandrade själ.

Ett fint ord, fina samtal, en kram, en vacker sommarbukett, en bakad kaka, en tur med bilen med fikakorgen i baksätet, lösa lite korsord tillsammans, njuta av lite kaffe på balkongen/altanen låta samtalet om livet flöda, ett lyssnande öra.

Vissa människor tar tacksamt emot dessa gåvor från jordens osynliga änglar som servar de äldre dag ut och dag in ~ ett beundransvärt jobb som kräver fingerspetskänsla.

Ett jobb där det skärs ner på resurser, ett jobb som saknar status på arbetsmarknaden, ett jobb som ”bara” handlar om att hjälpa en gamling!

Jag hyllar alla ni underbara människor som förändrar och gör livet lite ljusare, lite lättare för all våra äldre ute i det pågående nedskärande samhälle vi lever i.

En dag kommer sittande politiker att vakna upp, den dagen de själva sitter med en kropp som är gammal och sliten i behov av hjälp ~ den dagen är det för sent då sitter redan en friskare kropp på beslutande post med bristande insikt om den äldres behov och stöd.

Hur långt ska det behöva gå innan människan når insikt om att människan är mer än en siffra på ett papper?

Är det rätt eller orätt med aktiv dödshjälp?

Vad känner du?

Sol på dig

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s