Halv-lek

Första halvleken avklarad på religionspluggandet. Pust jag är helt slut!

Jobb, plugg, djur, hem å barn, som ensamstående vet jag inte riktigt hur jag tänkte där ~ men nu är det inte långt kvar.

Så himla intressant det är med religion, men också så himla sorgligt, att väldigt mycket elände i vår värld har koppling till dessa religioner ~ hur människan väljer att tolka skrifterna och förorsaka så mycket osämja. Inte bara osämja, våld, mord, övergrepp, krig ~ usch jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Sjukt i mina ögon.

Jag är personligen inte av den djupt religiösa typen, mer än att jag tror på människan och hennes enorma kraft till självförverkligande om hon så väljer det själv.

Jag tror ändå på en högre kraft som vill mig och alla andra väl.

Jag tror även på det goda och fina i människan, för det finns där trots mörka krafter. Krafter som för mig är destruktiva och fyllda av okunskap.

Att göra goda gärningar är en självklarhet för mig, likaså hur jag tilltalar en annan människa. Men det finns de som inte har kunskapen om det utan behandlar medmänniskor känslolöst och respektlöst med fula nedlåtande kommentarer. Hur bygger man bra relationer under sådana former.

Jag bara undrar.

Mycket som finns inom Buddhismen tilltalar mitt inre. Den enda religionen, om man nu kan kalla den religion? För mig känns det inte som en religion, det känns mer som en fin livsväg att vandra på, ett redskap för att utveckla sitt eget inre jag, och bli mer sann och kärleksfull mot sig själv och på vägen även mot andra.

Om människan i sin helhet bara om så för någon sekund, blickade in i sitt lilla inre och frågade sig själv vilken god medmänniska vill jag vara idag ~ vem ska jag vara snäll emot idag ~ vem möter jag med ett leende och vem ska jag inte döma ut oavsett läggning, hudfärg, trossamfund ~ så länge jag ser människan bakom. Det borde vara en självklarhet ~ men ack att det är.

Vi är snabba att döma, även sådant vi inget vet med säkerhet om. Vi chansar och dömer skoningslöst utan reflektion.

Rädslan är vår största fiende.

Rädslan att inte våga möta.

Rädslan som får blodet att frysa till is.

Rädslan som får människan att tillverka både hat och förakt.

Blott vilken människa skulle inte bli glad av värmande vänlighet och bli sedd för den hon är.

I rännstenens mörker gömmer sig de som aldrig blev trodda på eller sedda för dem de var.

I rännstenens mörker odlas hjälplöshet, utanförskap, våld och missbruk.

I rännstenens mörker med handen på hjärtat ~ i rännstenens mörker där vill egentligen varken du eller jag vara.

Så vad är det som brister.

Låt självkärlekens självkännedom få växa inuti våra hjärtan så löser sig många obesvarade frågor i ett nafs.

Inget barn skulle behöva ligga hungrig om natten.

Ingen kvinna skulle behöva frukta för sitt liv.

Det finns så mycket resurser och ändå så mycket rännstensmörker.

Jag kallar det girighet!

Med ljus och värme

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s