K.A.T.A.S.T.R.O.F

Alltså mitt barn!

”Mamma, det är verkligen K.A.T.A.S.T.R.O.F!”

”Va! Vad säger du, vad är det som är katastrof?”

”Ditt hår!!”

”Nej, men så farligt är det väl inte. Jag ska gå till frissan men inte riktigt än, det ska få växa ut lite till.”

”Nej, mamma du får inte se ut så där, jag kan klippa dig!”

”Du?!?!”

”Ja, jag! Jag är ju jätteduktig! Titta på Sonyas ben dom blev ju jättefina när jag klippte dom, inga snöklumpar längre där inte! Snälla mamma kan jag inte få klippa dig?!”

(Host!) ”Nja, vi får se hur det ser ut i helgen när jag kommer hem från Värmland. Men isåfall får du bara toppa håret, inte klippa nå mycket!”

”Ja!! Jag lovar! Då gör vi det på söndag!”

Mamman åker på sin återträff, badar i olika känslor allt mellan glädje, sorg, ilska, frustration och tacksamhet. Livet är ett virvelvarv av känslor utan dess like.

Lördagen kommer och jag längtar hem till min lilla tjej, jag är tömd på känslor och längtan efter mitt barn är enormt!

Vi myser och ser på film, smaskar onyttigheter och sitter nära, med hundarna kors och tvärs över våra ben. Hon somnar med huvudet lutandes mot min axel, jag är så stolt över denna tjej som hunnit bli hela 12år!

Söndagen vaknar till liv, hon ger sig ut på egen hand i skogen med hästen som hon lånar. Jag klär på mig varmt och drar ut på skogen med våra älskade hundar. Efter promenaden hojtar grannen, som vi delar vatten med, att vattenpumpen gått sönder.

Två dagar framåt utan vatten.

Det är tur vi har utedass.

Olivia kommer hem. Hon hinner inte mer än innanför dörren; ”Mamma!! Kom nu, för nu ska jag klippa dig!”

”Öhhh, nja. Är du säker på det?”

”Ja nu kommer du, hör du inte det är katastrof och jag ska hjälpa dig!”

Alltså, vart får hon allt ifrån?!

Jag känner att jag inte riktigt kan ta mig ur situationen utan får helt enkelt åka med på turen.

Med bestämd röst säger jag; ”Nu tar du bara topparna!”

Snart börjar ”frisörskan”!

Jag grabbar tag i paddan och kikar på en film på Netflix för att lindra nervositeten. Jag är både rädd och nervös.

Klipp, klipp, klipp.

Fniss, fniss, fniss.

Efter en timme råkar jag kika i fönstret och får syn på spegelbilden och sätter andan i strupen.

”Olivia!!! Du skulle ju bara toppa håret, halva håret är ju borta!”

Skrattet kommer från djupaste hjärteroten.

”Mamma, lugna dig. Det blir skitsnyggt, jag kan det här!”

Ännu mera fniss, klipp, klipp och några aj, aj när hon luggar sin kära moder.

Men sen är hon klar.

För att vara första gången hon klipper någon (människa) så måste jag säga att hon Rockar Fett! Men inte bara det, när hon var klar med sin roll som frisörska och jag sa att jag var supernöjd. (Utan att ljuga)

Den känslan när jag såg henne växa tre meter ovanför markytan av stolthet ~ det var värt varenda luggning och varenda centimeter som föll till golvet.

Det är ett privilegium att få vara förälder!

Ljus och värme

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s