När livet rinner ur mina händer

OBS ~ kan vara känsligt innehåll för vissa personer som är känslig för avlivning och blod.

Jag är en stolt hönsmamma i småskalig skara för mitt eget behov av lugn & frid på min lilla plätt på jorden. De ger mig fantastiskt goda ägg, samt är de väldigt sällskapliga och har blivit kära vänner på torpet.

Genom åren har höken fått både en och annan smakbit och varje gång har denne lyckats fånga just mina favoriter som blivit extra tillgivna och personliga. Varje gång detta sker så vill jag avveckla, för det skär i hjärtat att se de halvätna vännerna samt deras vänner som i ren panik försöker hitta ett gömställe för att undkomma hökens sylvassa jakt.

Men så efter någon dag har jag glömt den tanken och allt lullar på som vanligt igen.

Inga skrämda höns ligger och trycker i alla möjliga vrår som finns att gömma sig på, friden är återställd och fjäderliven vågar sig ut på gårdens fria yta än en gång.

Slakt borde vara en del av livet, iallafall var det så för mig som barn. Men i vuxen ålder tar det emot och de gånger jag fött upp kycklingar och som visat sig bli tuppar har jag alltid haft någon som vänligt hjälpt mig med den bisarra delen av att nacka ett fjäderfä ~ ändock mina gårdsvänner.

Nu var det några år sedan kycklingar kvittrade här på torpet vilket gjort att jag levt på avstånd från allt vad slakt heter.

Men så för någon vecka sedan började jag märka att en av mina äldre damer började tackla av ~ en väldigt vacker, stor och ståtlig höna som levt ett långt och stillsamt liv.

Jag kände hur det kröp i kroppen och tankarna febrilt letade i hjärnkontoret, ”vem kan jag ringa”!

Men så tog jag tag i mig själv, började prata mig själv till sans och hade ett samtal med min höna. Låter knäppt men det fick mig att må lite bättre och hon ville inte dö en långsam plågsam död utan jag lovade henne att ta mitt ansvar som djurägare och hjälpa henne över på andra sidan.

Pulsen ökade och jag kände mig yr men jag bet ihop och förberedde oss bägge på vad som komma skulle.

Jag tackade för vår tid ihop, alla dagar hon har förgyllt min lilla plätt i skogens utkant, alla glada stunder som hon kommit springande i ren iver när matrester vankades på gräsmattans plätt.

Alla jord och sandbad hon tillverkat runtom i alla gårdens små hörn. Nu tackade vi för allt.

Jag gjorde efter konstens alla regler, snurrade, bedövade med ett slag mot huvudet och högg.

När vi var små släppte man de huvudlösa fjäderfäna som sprang runt runt och överallt tills allt blod var slut.

Men jag höll henne under mina händer ~ kände att livet sakta lämnade hennes kropp. En stund fick jag nästan panik och trodde att hon levde, men när huvudet låg på backen och kroppen pulserade under mina händer så tog förnuftet över. Hon slapp lida.

Nu ligger hon begravd, fått en liten ceremoni och jag tackar för våra år vi fick tillsammans ~ det var inte bara en liten höna ~ det var en i familjen.

Av jord är du kommen ~ jord ska du åter bli ~ LIVET

2 reaktioner till “När livet rinner ur mina händer

  1. En del av det å ha dyr, er at de lever kortere liv enn oss, og da kommer slike dager når det gjelder høner.
    Forstår godt dine tanker og følelser omkring det!

    Med vennlig hilsen

    Jens B. Gjerstad

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s