Campa i kylan ~ javisst!

Söndag kväll och mörkret faller över mitt lilla torp, jag packar min kära VW-buss för en sista campingnatt i skogen innan avställning för vintern.

Jag har jobbat hela helgen, två av dagarna har jag haft med mig en praktikant så dagarna har varit extra intensiva. Jag vill få med det viktiga när man jobbar i hemtjänsten ~ vad är då viktigast?

Ja, i min värld är det människan ~ människan jag möter är viktigast, vad behöver denna människa just i stunden. Konsten att läsa av det som inte sägs i ord. Konsten att lägga undan sitt eget ”sätt att göra saker på”, och anpassa sig till att man är i någon annans hem och denne vill ha det på sitt eget sätt ~ så långt det är möjligt.

Min hjärna behöver lite vila och hela mitt inre ropar på att få sova i bussen. Jag styr kosan mot Hillersboda skogen, skogen jag är uppväxt på och tillbringat många älgjakter och fisketurer med min far. Jag åker till en liten tjärn, som ligger spegelblank mot skogens furor. En liten slogbod och eldstad finns på plats, mörkret omfamnar oss och elden sprakar. Tröttheten i kroppen är kännbar, jag grillar några korvar hundarna slukar några korvar av ren lycka.

Sonya väntar på korv

Nu är vi omsluten av naturens krafter. Isen har lagt sig i vattenskålen till hundarna, luften är kylig vi tar en sista kisspromenad i skogens nattsvarta mörker.

Värmeljusens sken inifrån bussen gör allt så mycket mysigare.

Det är kallt, jag kryper ner i min lilla säng. Raggsockor, två par byxor, ett linne och två par tröjor, mössan är på, sovsäck, täcke och två filtar ~ ordentligt nerbäddad. Det ryker från munnen på utandningen.

Hundarna har sina täcken på sig, Selma har bäddat ner sig under alla mina täcken och ligger tätt intill mina ben. Sonya ligger tätt intill på egen huvudkudde och Stella ligger ihopkrupen med huvudet snarkandes på min mage.

Jag vaknar någon gång på natten, näsan är iskall och jag undrar vad jag håller på med ~ men sen känner jag värmen i hela kroppen och friheten att få njuta av just detta en kall oktobernatt och sover vidare.

Vaknar till solsken som speglar sig i tjärn, rutorna på bussen alldeles igen-immade.

Kyligt och vackert!

Stella njuter i solskenet

Vilken morgon! Så glad jag är som åkte iväg. Vilken känsla att få vakna upp till detta.

Vi går en kissrunda och gör upp elden.

Morgonstund har guld i mun

Tystnaden är slående ~ om en vecka drar älgjakten igång. Det knyter sig i magen ~ ännu några liv som snart tar slut.

Trots att jag är uppvuxen med älgjakt och varit med på så många så kan jag inte låta bli att känna smärta över att släcka någons liv.

Hundarna slaskar i sig sin frukost och jag tar mitt goda kaffe och känner solens strålar redan värma mitt ansikte. Jag älskar detta så innerligt!

Jag fick en gåva av en nyvunnen vän igår ~ en bok ”Kärlek är att släppa rädslan”, det verkar vara en fin bok och det känns som att det var någon mening med att just den kom till mig just nu i denna tidpunkt i mitt liv.

Nötskrikorna visar upp sin vackra skrud och talgoxarnas tjattrande från furornas topp ljuder ljuvligt i höstens glada färgskiftningar. Knastret från brasan, fiskarna vakar, plötsligt hörs ett ståndskall.

Mina hundar flyger upp, sjunger i kör allt vad de orkar. Antingen har någon tappat sin hund eller så är någon ute och medvetet tränar ”stress” på skogens djurliv inför kommande älgjakt.

En stark saknad efter min pappa kommer över mig, jag känner hans doft, jag kan se honom för mitt inre, bilden är så vacker och full av liv, tårarna kommer. Så många gånger vi varit på denna skog tillsammans. Han försökte jaga rådjur, jag sjöng och pratade extra högt, allt för att skrämma djuren. ”Du är ju hopplös att ha med på skogen Carina, det går ju inte att skjuta några djur med dig med sig”.

Men det var umgänget vi fick. Även om vi inte sa så mycket så njöt vi av sol, färger, fåglar, en lägereld och framförallt fikat! Älgjakterna var riktigt mysiga, de tidiga mornarna, varm choklad och smörgås, brasan vid pass och pirret. Det gjorde ont, sådär riktigt ont i själen det året han sköt en älgkalv, han sa det själv efteråt ”det där gör jag inte om igen, man kanske ska sluta med jakten” ~ därefter satt vi på pass och bara njöt av naturen i sin skrud, men skjutandet lämnade han över i tysthet till någon annan.

Han kanske är med mig nu, vem vet.

Jag tar en promenad och låter tankarna bara flöda fritt, jag hakar inte fast i någon speciell tanke jag låter det som kommer komma och släpper all kontroll om att försöka förstå.

Jag andas in den friska luften, njuter av lövens prassel i vindens stilla fläkt.

Ingen täckning på mobilen förrän jag når bergets knall då det ringer och min fina systerdotters ljuvliga stämma hörs i andra änden. Hon bor i hufvudstaden och är på väg hem från skolan ~ gnisslandet från tunnelbanan hörs i bakgrunden liv och rörelse och jag förundras över livets olikheter. Jag trivs så bra här ~ ett med naturen. Jag står stilla på samma fläck under två timmar så länge som vårt samtal varar ~ hon har så mycket på sitt hjärta och jag är så tacksam som får ta och ge i ett ömsesidigt givande och tagande.

Jag älskar den kloka fina tjejen som inom kort ska bli 18 år.

Dagen går och solen värmer. Jag är så närvarande i stunden som aldrig förr. Det är verkligen nu livet är ~ i friden i mitt bröst.

Jag har gjort en liten film nedan som du kan kika på om du vill. Några glimtar från vår tur i skogens mäktiga land.

Njut av NU!

Ljus och värme till dig!

Carina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s