Utmattad men inte klassad som sjuk

Vi lever i ett samhälle där stressen och psykisk ohälsa breder ut sig lavinartat. Vi har byggt ett samhälle där prestation är något gudomligt & ett måste för att duga till.

Vi har tappat människan ~ människan bakom, den genuina fina människan som tror hon måste prestera för att duga till. Yppas det lite om att jag är stressad eller mår lite dåligt, så får man räkna med en klapp på ryggen ”det går över, det är bara att bita ihop”.

Efter 6 månaders sjukskrivning för utmattning skulle jag tillbaka till arbetslivet. Försäkringskassan ansåg att jag var fullt arbetsför på 100% då jag skulle byta inrikting från barnomsorg till äldreomsorg. Jag var fortfarande så dålig ~ men det togs ingen hänsyn till det. Så det blev att ”bita ihop” än en gång.

I mitt jobb som Undersköterska i Hemtjänsten så jobbar jag ständigt mot klockan, minuter räknas och varje minut som inte är inloggade hos kund ~ innebär inga pengar. Snäva transporttider mellan kunder fick i början mitt inre att go bananas. Det kändes ständigt som att jag jobbade med kniven mot strupen ~ ständig koll på tiden. Efter dagens slut låg jag många gånger hemma och grät och undrade förtvivlat hur jag skulle ta mig tillbaka till arbetslivet. Mitt inre var i kaos.

Tiden då jag tillät stressen styra mitt liv ~ tiden då jag inte visste bättre och inte hade insikt.

Någonstans efter livets väg och ju tryggare jag har blivit i mig själv så har jakten på tiden minskat. Jag gör mitt jobb, jag gör mitt jobb bra, jag lägger upp min dag utan att låta tiden stressa mitt inre, jag vet när dagen på jobbet börjar och jag vet när den slutar ~ allt däremellan har jag som uppgift att utföra mitt jobb på ett bra sätt både mot kund, mot mig själv och mina kollegor.

Idag stressar tiden mig inte ett dugg och det känns skönt att ha kommit dit. Idag sätter jag gränser för mig själv.

När vi hamnar i stressens gap och börjar må dåligt är det mer än vanligt att vi går och får olika preparat utskrivna i hopp om att få må lite bättre. Men vi blir oftast inte erbjudna att gå till roten med grundproblemet. Hur kommer det sig att så många mår så dåligt och stressar nästan ihjäl sig idag?

Jag tror att förr eller senare kommer denna inre stress att skörda liv. Jag tror vi måste våga möta människa i kris. Jag tror vi behöver gå lite djupare än att lägga den mesta skulden på yrket. Jag tror vi till mans behöver träna på att sätta gränser för vad JAG tillåter eller inte tillåter.

Jag tror att vi måste våga blicka inåt för att hitta svaren ~ för dom finns där, jag lovar. Det kan vara ovant till en början, men det är okej! Det är som att lära sig cykla på nytt.

Helt okej.

När jag rasade i utmattning så trodde folk omkring mig att det var mitt jobb som var orsaken till raset (på den tiden drev jag privat barnomsorg), jag var aktiv i bystugeföreningen och jag verkligen älskade att arrangera olika arrangemang för byfolket och jag älskade att jobba med barnen.

Men runtomkring mig hade jag dåliga relationer. Sådant som jag inte pratade om, relationer som åt upp mig inifrån. Jag var urusel på att sätta gränser och hoppades innerligt på att andra skulle förändras. Jag var för feg för att sätta ner foten helt enkelt. Jag respekterade inte ens mig själv ~ hur skulle jag då kunna kräva att någon annan skulle respektera mig?

När jag rasade in i väggen med buller och brak, då var det som att något vaknade inom mig och skrek ”va tusan håller du på med?”

Jag beslutade mig för att inte vända tillbaka till livet som var innan ~ istället tog jag det tuffa beslutet att vandra igenom utmattningen ~ igenom det svarta djupa hålet där jag hade hamnat ~ igenom för att komma till något nytt. Ensam.

Ett liv där den inre stressen inte hade kontroll över mig, jag var den som hade kontrollen över min egna situation. Jag!

Tufft ~ javisst ~ men så jäkla värt varenda förbannade steg!

Det är min resa, ingen annans. Ibland får jag sällskap av någon på vägen. I perioder går vi sida vid sida, men gå det måste jag göra själv. Ibland skiljs våra vägar. Ibland möts vi på nytt. Ibland är det tack och adjö. Men själva arbetet gör jag ensam för det är mitt liv ~ mina val ~ min väg. Jag känner rädslan, jag känner ilskan, jag känner sorgen men jag fortsätter vandra.

Jag försöker leva i nuet varje dag ~ för hur som helst är det det enda som existerar ~ Nu.

Tack till dig som läser och följer min resa. Tack för dina ord och värmande kommentarer. Tack för att du inspirerar mig till att fortsätta dela med mig!

Tack!

Ljus och värme

Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s