Idag ~ en mycket speciell dag

Jag minns tillbaka tiden efter att jag rasat i utmattningen och blev tvungen att byta inrikting på yrke. Släppa ”mina” älskade barn som jag jobbat med under så många år och göra någonting nytt. Jag led då fortfarande av svår tinnitus.

Omställningen skulle innebära att Selma (vår Jack Russel) skulle bli ensam lite mer än tidigare på dagarna och jag märkte att hon blev ledsen när jag åkte ifrån henne. Tidigare hade hon fått vara med mig på jobbet, alt var hon hos min mamma.

Jag hade länge gått i tankarna på att skaffa en till hund men det hade inte riktigt förankrat sig i min kropp.

Mamma hade vid den tiden två helt fantastiska hundar från Rumänien och jag vet att tanken for genom huvudet om jag skulle kika på någon hund därifrån. Men jag tror jag var för rädd för det stora ansvaret som det ändå kändes att adoptera.

En dag plingade det till i telefonen och jag fick ett meddelande från min mamma.

Kan det här va nå?

Å gudars vid min skymning vilken sköning var det första jag tänkte ~ henne vill jag ha. Jag pratade med min dotter och kollade lite praktiskt men sen beslutade jag mig för att skicka in en ansökan om att få adoptera.

Till min stora besvikelse fick jag avslag då de redan hade hittat en adoptör. Kort efter fick jag frågan om jag kunde tänka mig en annan hund ~ men jag var inte där mentalt.

Jag gick och sörjde att det inte blev den lilla nallebjörnen.

Men så en vecka innan ankomst till Arlanda fick jag ett samtal ~ nallebjörnen hade blivit avbokad och jag stod på tur.

Ville jag ha henne, trots kort varsel?

Med ett rungande JAAAA!!!!

När Olivia kom till mig på måndagen innan avresedagen så hade hon sovit så dåligt på natten, jag undrade varför. ”-Mamma, jag har bara legat och tänkt på Sonya och att hon kommer snart hem till oss. Jag har så mycket pirr i kroppen att jag inte kan sova.” 

Det blev en dålig natt sömn för lillfian även på måndagen och tisdags morgonen innan taxin kom och skulle hämta henne till skolan, studsade hon omkring i stugan och tjoade om att det skulle bli den längsta dagen i skolan någonsin, den kommer aldrig ta slut! 
”-När man längtar så mycket efter någonting mamma då går tiden så otroligt sakta och idag är en sådan dag.”

Så 27 mars 2018 är ett datum vi kommer att minnas länge med värme och glädje. Det var då som vårt älskade busfrö kom till Sverige. Olivia och jag tog bilen till Arlanda, Selma (vår Jack Russel) var naturligtvis med på äventyret, så hon inte skulle känna sig utanför.

Flyget var försenat, fjärilarna levde rövare i våra kroppar ~ åh som vi längtade!

Tusen frågor rullade i huvudet.

Tänk om hon inte gillade barn.

Tänk om hon inte gillade katter.

Tänk om hon var elak.

Tänk om.

Tänk om.

COOLA NER DIG!

Till slut kom hundburarna genom tullen.

Jari som mötte upp hundarna, förklarade att man började att ta ut den hund som verkar mest nyfiken på att vilja komma ur buren.

Vem tror du det var?

Jo vår lilla Sonya (fd. Greta). Det var som om hon sa; ” Hej! Jag är här nu, älska mig, ta hand om mig ~ nu är jag hemma.”

Det var som att vi känt varandra från förr ~ allt kändes bara så rätt! Men jösses så hon luktade illa.

Vi reste hem till Dalarna, fick stanna en gång på kisspaus ~ annars sov hon lugnt i sin bur.

Dagen efter blev hon nybadad och kröp upp med Olivia i soffan.

Hon bara va. Hon anpassade sig så fint från första början. Katterna reagerade inte ens på henne och hon tyckte efter en tid att det var ena roliga lekkompisar.

Första tiden hängde vi mycket på sjön, lekte, grillade, myste.

Det har visat sig vara en stor karaktär i denna lilla kropp ~ hon är så mycket liv ~ så mycket energi ~ så mycket kärlek och så mycket tillgivenhet till sin nya familj. Hon och Selma har rykt ihop ett fåtal gånger då det är två ettriga viljor som många gånger vill ha ensamrätt på uppmärksamhet. Med tiden har vi lärt oss vad som utlöser det hela och vi jobbar ständigt med att vara ”fina kompisar”.

Sonya blev troligen dumpad i fel revir i Bukarest, där ett gäng större hundar höll på och skulle gå till anfall, när en som jobbar på Dog Rescue såg det hela och ingrep.

Jag har svårt att förstå hur man bara kan strunta i en hund bara så där ~ men tydligen finns det en hel del knasbollar som inte vet bättre i denna värld.

Nu förgyller den lilla bushunden våra dagar ~ ständigt. Jag brukar säga att hon är vår lilla duracellkanin.

Hon älskar att campa med vår VW-buss, hon älskar att jaga både ekorrar och rådjur om hon fick. Hon älskar att sova på mattes axel, hon älskar att busa, hon älskar mat, hon älskar att bita sönder sopsorteringspåsarna ~ toarullar och kommer hon in i skafferiet så ryker både hårt bröd och chips. Hon är en slug liten rackare.

Hon älskar naturen, springa och hoppa över stock och sten.

Hon var till en början både rädd för tv, radio, tvättmaskin och dammsugare.

Vi skolade sakta in ljuden och till slut fungerade det utan problem ~ den enda fiende i huset just nu är dammsugaren och utomhus är det smällare och skott ~ MYCKET läskigt.

Vi tar fortfarande dagen som den kommer, socialtränar med jämna mellanrum när det känns rätt.

Ingen press och stress ligger på för att uppnå någon nivå ~ på skogen får man vara sig själv och ta den tid man behöver för att bli trygg och stabil. Bygga starka rötter så man kan flyga högt.

Så just idag ~ är det Sonyas dag.

Med en sådan stark kärlek till en fyrbent vän ~ en vän som finns där i vått och torrt. I glädje och sorg.

En vän som fick andra chansen till ett nytt liv ~ hos oss. Jag är evigt tacksam för den uppgiften. Tack!

Jag älskar Dig Sonya.

Carina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s