Utmattning ~ våga tro

Kan det vara så att mitt vuxna barn ledde mig på en kringel krokig väg genom livet febrilt sökande efter någon/något som kunde fylla mitt inre tomrum som törstade efter en längtan av sunda nära relationer. Kan det vara så att detta sökande ledde mig rakt in i utmattningen, med en stor touch medberoende under en längre period i livet.

Jag tror banne mig barndomen till slut kom ikapp mig och satte ett sådant krokben på mig att jag flög och ramlade med en megaduns för att verkligen få mig att vakna till liv.

Vakna till liv och ta tag i mitt liv.

Inte gå omkring i livet och vänta på att personer jag älskar ska förändra sig, utan att jag skulle kapitulera och se mitt egna värde.

Medberoende är inget som jag är, utan en uppsättning beteenden som jag har utvecklat för att förhålla mig till livet. Att vara medberoende är allvarligt, om det går för långt kan det bli en fråga om liv och död.

Jag har sedan födseln levt i ett aktivt beroendehem, där både psykisk och fysik våld har förekommit och den psykiska tortyren fortsatte långt upp i vuxen ålder. Vilket har gjort att jag har anpassat mig till hemförhållandena och senare i livet till hela livet – för det var det enda jag visste. Det ledde till att jag gick emot mig själv, jag vågade inte säga ifrån på riktigt för jag var rädd att förlora min familj, som ändå var min familj hur sjuk den är var.

Jag har varit medveten om problemen hemma, men vad jag inte har varit medveten om är hur skadligt detta förhållningssätt har varit och är för mig.

Konstant inre stress, rädsla för hur hemmet skulle se ut när jag kom hem från skolan. Jag kunde redan innan jag öppnade ytterdörren veta vilken roll jag skulle inta beroende på hur mina föräldrar mådde. Alla känslorna som fanns i min kropp tryckte jag undan, det fanns helt enkelt inte utrymme för dom ~ ingen som var redo att spegla mig, så jag visste inget annat än att trycka undan dom. Det var inte okej att känna. Vilket resulterade i att det skulle ta många år innan jag kunde komma i kontakt med mina innersta känslor. Jag levde i tanken, i drömmarnas värld, med noll förankring i känslan. En skrämmande och jobbig resa påbörjades för en person som aldrig känt.

En dag tog det stopp – som när vattnet svämmar över vattenkannan. Fanns ingen mer plats för bullshit i mitt liv ~ jag hade fått nog. Jag hade fått nog av alla trampande fötter och fula ord som ville stoppa in mig i ett fack för att få familjehemligheten att fortsätta växa sig stark och okrossbar. Som betalning på att jag härdat ut och bitit ihop, aldrig sagt ifrån för jag ville inte såra (men det var okej att såra mig), anpassat röven av mig, så gav min kropp upp.

Lite alkohol och psykisk terror har väl ingen dött av. Den inre stressen som detta leder till ~ går det över med åren?

Jag famlade länge i blindo efter svaren tills jag själv rasade i utmattningen.

Ordet som inte tas på allvar i samhället ~ ordet som inte avslöjar allt innehåll.

Mitt innehåll i MIN kropp hösten 2016;

  • Hjärtklappning
  • Tinnitus
  • Sömnsvårigheter
  • Irritation
  • Ilska
  • Koncentrationssvårigheter
  • Dåligt minne
  • Spänning och hugg över bröstet
  • Huvudvärk
  • Rastlöshet
  • Panikångest
  • Sorg ~ grät jämt
  • Trötthet i hjärna & kropp

Detta fick samlingsnamnet UTMATTNING.

”Så går det när man jobbar och tränar för mycket, med för lite återhämtning”.

Men jag skulle säga; Så går det när JAG låtit skiten ligga och gro, när JAG låtit andra promenera på mina nerver, när JAG inte satt gränser, när JAG inte prioriterat mig själv. Jag kan liksom inte skylla på någon, hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte skylla på en enda stackare därute.

Jag är över 18 år, alltså har jag ett EGET ansvar att erövra mitt liv. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån där de var i livet där och då – jag kan inte klandra dom för något de inte visste bättre. För hade de vetat bättre hade de inte gjort som de gjort, så enkelt är det.

Sen har jag under så många år levt i förnekelse och levt med hoppet glödande inom mig att snart sker en förändring, snart blir allt bra, snart får jag en ”normal” familj.

En dag var det bara att inse sanningen, bita i det sura äpplet och släppa hoppet. Jag ska inte sticka under stolen med att det är jävligt jobbigt att genomgå en förändring i livet ~ men jag anser att den är nödvändig och ett måste för att jag själv ska bli hel inifrån och ut.

Vissa anser att jag ska inte gräva i skiten som varit – det som har varit har varit, bara släppa och glömma.

Men jag tror inte på den teorin – jag tror jag och många fler behöver få ur sig skiten, förlåta, gråta, skrika, försonas med det och börja gå, med små myrsteg börja gå framåt mot en förändring.

Börja leva – på riktigt!

Börja lära våra barn att det är okej att känna.

Börja lära oss vara goda förebilder.

Börja våga göra om ~ göra rätt.

Börja förstå att missbruk är en sjukdom som kan botas bara viljan hos den enskilde finns ~ annars är det dött lopp.

Börja förstå att jag kan INTE förändra någon som inte vill eller har insikten.

Börja sätta gränser.

Börja förstå att jag har ett eget ansvar för hur jag vill må och leva.

Börja tro på mig själv.

Alla gör sin personliga resa i sin utmattning, alla lär hitta sin väg att gå. Jag måste förstå varför för att kunna förstå mig själv. Svaren finns alltid inom oss själva❤️

Med värme

Carina

Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten

Utmattning ~ kan barndomen spela in

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s