Utmattning ~ du är så konstig

”Du är inte dig lik, du blir så sur!”

Jag kände själv hur jag sakta sakta förtvinade inombords. Ibland bara fräste jag av när någon bad om hjälp eller så. Jag kände att jag började få nog. När jag kom hem till mitt egna hem var jag så trött att jag orkade inte lyfta ett finger, då jag lagt hela min energi någon annanstans.

Inom mig kändes det som att jag gick runt och hjälpte och ställde upp på så många i min omgivning, när jag sa nej så blev det sura miner och det slutade med att jag hjälpte till för husfridens skull, så det skulle bli lugnt. Men successivt förlorade jag min egen energi och kraft. När jag bad om hjälp med något (hände inte ofta) då handlade det mest om de mer tekniska sakerna med att ha hus – då blev det ofta suck och stön, då slutade jag be om hjälp.

”Du har förändrats, du är så olik dig. Det går ju inte att prata med dig längre utan att du blir sur.”

Nej det gjorde oftast inte det, för jag var så vansinnigt slut och tom inom mig. Jag hade under så lång tid i mitt liv kört över mig själv och satt mig själv så långt bak i ledet att jag inte ens såg skymten av den fina tjejen som hade så mycket att ge. Men hon fanns inte.

När jag började förändras, när jag började säga mer nej ~ då försvann även människor. Med ens blev allt så tydligt. Jag började rannsaka mig själv, lade mycket skuld på mig själv att jag inte orkade eller dög som jag var.

När jag inte längre var den glada, spralliga, framåt tjejen – då tog allt slut.

Jag isolerade mig för att få möjlighet att gå på djupet inom mig, in i tystnaden för att kunna läka och hitta svar. Jag insåg att skulle det ske en förändring så var JAG tvungen att vara den förändringen. Med risken att förlora en del människor på vägen.

Det är inte lätt att vara alla till lags, det är inte lätt att gå sin egen väg, det är inte lätt att säga nej om det inte tas emot på ett bra sätt ~ med acceptans och respekt för just nejet.

Startar man då ett krig, med tjat, skrik och övertalning för att få igenom sitt JA ~ då är det väldigt lätt att det blir ett inferno av kaos och osunda relationer.

Jag har fått nog av osunda relationer ~ dessa har sugit musten ur min själ i så gott som hela mitt liv. Idag undrar jag VARFÖR jag stannade kvar så länge. Men jag var inte DÄR ~ jag var inte där mentalt att inse att jag var tvungen att göra ett EGET val. Jag var inte där att sätta gränser för mitt egna Jag. Att välja bort någon/något är bland det svåraste beslut att ta ~ men ibland är det den enda lösningen för att själv kunna bli hel.

Blir man någonsin hel?

Jag tror man ständigt har saker att jobba med. Har man väl påbörjat resan är det svårt att bara ignorera det som sker – livet pågår ständigt, liksom det händer saker ständigt.

En sak är säker – jag kan aldrig förändra någon annan – hur gärna jag än vill. Men älskar och respekterar jag mig själv tillräckligt så ser jag till att vara den förändring jag vill ha och sätter de gränser jag behöver och tar hand om mig själv på det sätt min kropp och själ behöver!

Kram Carina

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s