Utmattning ~ kan barndomen spela in?

Julen 2016 när min kropp kapitulerade och jag rasade in i svår utmattning – inte hade jag då en tanke på att min barndom skulle ha ett finger med i spelet!

Jag trodde för ett tag att det var arbetets fel, här kan du läsa mitt första inlägg om Utmattning ~ är det verkligen arbetets fel?

Alla symptom jag hade, hur kunde dom bara dyka upp, jag skrev om det i ett tidigare inlägg. Utmattning ~ är det sjukdomen med flera ansikten? Kan du läsa här.

Det var inte förrän i juni 2017 när jag kom i kontakt med Terapeuten Elisabeth Engkvist som polletten trillade ner. Jag gick en helgkurs i stress & utbrändhet.

Jag började sakta titta på mig själv och mina egna beteenden, varför jag gjorde som jag gjorde, reagerade som jag reagerade, olika val jag gjort i mitt liv. Jag har alltid varit snabb på att ta på mig skulden för saker och ting! Varför?

Därför att det har alltid varit mitt fel, åtminstone har jag alltid fått höra det, så till slut blev det min sanning. Jag är fel.

När jag började titta på mina egna beteenden och se vartifrån dom kom så hamnade jag i barndomen, sedan har beteendena vuxit sig fast och blivit min sanning fast det egentligen inte var min sanning utan ett hopplock av andras förväntningar och sanningar som jag försökt leva upp till.

En kall vinterkväll 1983, jag var 10 år gammal, den kvällen förändrade hela mitt liv.

Det var kvällen alkoholen så brutalt separerade en trebarnsfamilj ~ min familj. Från den kvällen blev ingenting sig likt, från den kvällen lades locket på med ordentliga lås ~ skam den som vågade bryta låset!

Utåt sett var vi säkert som vilken familj som helst. Leendet påslaget, duktiga västen påtagen, bita ihop tänket i ryggraden.

Skammen, osäkerheten, rädslan, oron, sorgen och ilskan. Jag ville bara bli sedd och älskad för den jag var.

Alltid på min vakt, alltid i beredskap, jag skapade kontroll på hela min tillvaro. Jag lyssnade till fotstegen från min pappa, ljudet från hans röst, rörelser han gjorde – jag sög i mig hela hans existens för att veta direkt när han hade tagit så om bara en klunk med alkohol så hörde jag skillnaden på rösten, märkte av minspelet i hans ansikte. De snabba stegen till köksskåpet när han försökte gömma flaskan när han hörde att jag kom. Jag tog in ALLT! Kände av vilket humör han och många andra var på och anpassade mig efter det. Inre stress, konstant på min vakt.

Gissade mig till vad som var rätt.

Detta har förföljt mig genom livet ~ konsten att ta in andras mående och känslor, likväl som jag tagit på mig andras känslor och mående. Anpassat mig ~ ständigt. Alltid på vakt!

Som små pingpongbollar for vi barn mellan föräldrar som inte kunde samarbeta, föräldrar som mådde dåligt ~ det tog inte lång tid förrän medlarrocken var färdigsydd i min egen storlek. Jag medlade mellan allt och alla kändes det som. Farmor var min trygga punkt i livet ~ hon hade alltid en varm kram redo och god mat.

Jag valde att bo hos min pappa, jag tyckte synd om honom ~ mina syskon bodde hos min mamma och där skar sig kontakten mellan oss alla.

Allt gick fel, många år av bråk och slitningar, revolt och revolution ~ så när jag var 16 år flyttade jag till Stockholm för min ”överlevnad”. Ensam.

Anledningen att jag ville flytta till Stockholm fick jag ljuga ihop en historia för min pappa för att inte såra honom, jag hade en historia i bakfickan för min mamma också, men den hann jag aldrig berätta förrän hon hade slutat lyssna på mig.

Från den dagen klarade jag mig själv, så gott jag kunde. Men jag var ensam – i själen.

Jag hade lärt mig tidigt att inte lita på någon, jag hade skuldkänslor för att jag ”flydde”. Jag mådde dåligt i själen för det kändes som att jag svek min familj – vem skulle nu ta hand om pappa?

Jag levde ett hektiskt liv under många år. Kroppen började sakta ge ifrån sig signaler men jag lyssnade inte utan fortsatte springa på genom livet. Sökte lyckan utanför mig själv ~ längtade efter drömprinsen som skulle komma och rädda mig.

Kärlek efter kärlek – lika tom i själen var jag ändå, jag förstod inte varför.

Jag sökte bekräftelse från andra, jag jobbade dygnet runt – mig kunde man lita på, jag var aldrig sjuk och jag orkade hur mycket som helst.

Såhär i efterhand så ser jag att jag ville bara ha mina föräldrars bekräftelse – jag ville att de skulle ”se” mig – älska mig för den jag var. Jag väntade och väntade men det kom aldrig, inte så som jag ville.

Så många år, så mycket stress och så fanns det där hela tiden. Inom mig själv.

Att det skulle ta så många år att förstå att tomheten jag bar på, var tomheten jag kände för att jag behandlade mig själv illa. Jag hade ingen kontakt med mina känslor – dom var totalt avstängda och jätteläskiga.

Jag intalade mig själv att jag inte dög, jag intalade mig själv att jag var tvungen att vara smalare, snyggare, smartare, händigare för att någon ens skulle kunna älska mig.

Men vem ska kunna älska mig, om jag inte älskar mig själv?

Hur ska jag kunna tro på någon annan när jag inte tror på mig själv?

Ska jag sitta och vänta på att någon annan kommer och muntrar upp mig?

Ska jag låta min destruktiva barndom få styra mitt liv och beteende i vuxen ålder?

Vems ansvar är det nu?

Är det verkligen mina föräldrars fel eller ansvar att jag hamnade i utmattning?

Nej faktiskt inte. Idag är det bara jag som bär ansvaret över mig själv – jag väljer dagligen hur jag vill se på mitt liv. Jag behövde se hela livets resa för att förstå att jag själv bär ansvaret ~ idag. Min barndom var grunden för mitt beteende. Idag bär jag ansvaret att rätta till det jag behöver rätta till.

Genom livet har jag tagit ansvaret över andra, försökt rädda alkoholisten, försökt hjälpa andra för att vara omtyckt och duktig. Glömde bort mitt eget egenvärde.

Jag förstår att det va som det va, Då – mina föräldrar gjorde så gott de kunde utifrån deras vetskap och förmåga DÄR OCH DÅ.

Nu är nu och NU är det mitt ansvar att ta hand om den lilla tjejen inom mig som behöver både trygghet och stöttning i livet. Idag vet jag att jag behöver inte prestera för att duga, idag vet jag att jag alltid har ett ansvar över hur jag reagerar och agerar i mötet med andra människor.

Idag väljer jag vilka jag vill ha omkring mig. Idag värdesätter jag det sanna och äkta i människan.

Sen att jag känner en enorm sorg över att det lilla barnet inom mig blev utsatt för det hon blev det går inte att komma ifrån, inget barn ska behöva gå igenom det. Men trots allt, hade jag inte fått dom lärdomarna hade jag inte vetat det jag vet idag och varit den mamma jag är med min egen dotter.

Det kom någonting fint ur hela resan också❤️ Men hur har då utmattningen förändrat mig själv som person? Har jag kunnat gå tillbaka till livet som det var innan utmattningen?

Det kommer jag skriva om en annan dag.

Med värme

Carina

Texten nedan hittade jag på Micke Gunnarssons Instagram konto, hans klokheter både berör och värmer.

Micke Gunnarssons text berör

Annonser

En reaktion till “Utmattning ~ kan barndomen spela in?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s