Här i början på veckan hade jag några dagar jag bara ville dra räcket över huvudet och försvinna.
Jag kände den där olusten i kroppen som kröp i mig likt en slingrande mask som vill undkomma metkroken. Dom dagarna är mindre roliga, det går liksom inte att komma ifrån.
Så jag stannade upp lite extra, tackade nej lite mer, försökte se vad jag hade omkring mig och jag såg till min förvåning att jag hade en hel del att vara tacksam för.
Jag spelade in en liten filmsnutt så får du se vad jag känner tacksamhet över ~ min tid av att stanna upp och bara stilla sinnet.
Hemma på skogen där lugnet breder ut sig över vidderna ~ där djuren sprider sitt lugn och jag får äran att bara vara.
